Det dolda slöseriet

Ineffektiva diagnos- och behandlingsmetoder innebär att de gemensamma resurserna används på ett oaktsamt sätt. Några exempel som SBU har pekat på:

• Om vården avstår från att massundersöka bentätheten hos den friska, medelålders befolkningen – något som saknar vetenskapligt stöd - borde resurserna kunna användas för att i stället ge bensköra patienter som har drabbats av en fraktur ett bevisat effektivt skydd mot nya skador.
• Vid ångestsyndrom skulle mycket vara vunnet om patienterna snabbt fick rätt diagnos. De skulle slippa utredas i onödan för andra sjukdomar och skulle behandlas med de metoder som ger bästa möjliga effekt. Det skulle spara både patienternas hälsa och vårdens resurser.
• Om befintliga behandlingsmetoder mot depression utnyttjades bättre, skulle nästan alla patienter kunna bli helt bra och återgå till sina normala liv med arbete och umgänge. Till exempel måste dosen vara korrekt och behandlingen tillräckligt långvarig i de fall då läkemedel ges. Annars lindras bara symtomen men försvinner inte helt, och risken ökar för nya depressionsepisoder. 

Lätt att följa

Olämplig användning av resurserna kan gälla både diagnos- och behandlingsmetoder. Bland ineffektiva behandlingsmetoder finns både läkemedel och andra insatser.

Eftersom medicinering är en så vanlig och väldefinierad åtgärd i vården, som dessutom är relativt lätt att följa, är det ett område där möjligheterna till förbättring är särskilt tydliga.

Kostnaderna för felanvänd medicin i Sverige är inte kända. En ofta citerad skattning är dock att detta kan kosta vården uppemot 10 miljarder kronor varje år.

Försummat område

Anders Cronlund är utbildningschef på Läkemedelsakademin, ett utbildningsföretag vid Apotekarsocieteten som är en ideell förening i Stockholm. Han har arbetat över tjugo år med läkemedelsfrågor och är kritisk till att läkemedelsanvändning är ett, som han beskriver det, försummat ansvarsområde.

– Inom vården kan både undermedicinering, övermedicinering och felmedicinering leda till resursslöseri.

Dubbel osäkerhet

– Osäkra diagnoser före behandling, inte minst bland äldre patienter, kan vara en orsak, säger han. Om diagnosen är fel blir ju nyttan av i och för sig verkningsfulla preparat tvivelaktig. Och om förskrivarna samtidigt börjar tänja på läkemedlets användningsområde, blir situationen för patienterna dubbelt osäker.

– I USA uppskattas 40 procent av all förskrivning gälla icke godkända diagnoser, så kallad undantagsförskrivning, fortsätter han.

– I Sverige vet vi inte hur vanligt det här är eftersom vi inte ens kartlägger förskrivningsmönstren systematiskt. Och hur ska vi då kunna förbättra dem?

Misshushållar

– När erfarenheterna av den nya användningen dessutom inte samlas in systematiskt får vi inte heller någon effektiv kunskapsutveckling, tillägger Anders Cronlund.

När man vidgar användningen av ett läkemedel till områden där det saknas vetenskapligt underlag, kan det leda till att man misshushållar med resurserna och i värsta fall till att patienternas säkerhet riskeras. SBU har till exempel visat att många äldre, dementa som är oroliga eller aggressiva får läkemedel mot psykos, trots att de saknar psykotiska symtom och trots att behandlingen då ofta gör mer skada än nytta.

Enligt slutsatser från Arbetsgruppen för bättre läkemedelsanvändning, ABLA, är det också en betydande andel av de läkemedel som förskrivs som aldrig används.

Läkemedel kasseras

Följsamheten vid långtidsmedicinering har uppskattats vara så låg som 50 procent. Enligt en uppskattning från Socialstyrelsen år 2004 uppgår värdet av alla läkemedel som kasseras till 4 procent av det som expedierats, eller 1 miljard kronor på ett år.

Ännu ett exempel på slöseri som SBU har tagit upp är att läkemedelsbehandling påbörjas men inte följs upp och omprövas (se V&P 1/05). Det gör att ineffektiv eller överspelad behandling kan fortgå, trots att detta både kostar stora belopp och kan skada patienten.

Största nytta

– Konkreta exempel på hur vårdens resurser skulle kunna användas bättre finns egentligen i varenda SBU-rapport, säger SBU:s chef Nina Rehnqvist.

– Vårt arbete handlar ju mycket om att visa vilka metoder i vården som gör största möjliga nytta för pengarna.

– Utvärdering kan förstås inte lösa alla vårdens effektivitetsfrågor – men ändå ganska många. Och man behöver inte ha särskilt stora geniknölar för att inse att om vården utmönstrar de ineffektiva metoderna, blir det mer utrymme för de effektiva åtgärderna.