Statens beredning för medicinsk och social utvärdering
Denna publikation publicerades för mer än 5 år sedan. Kunskapen kan ha förändrats genom att ny forskning tillkommit och att den visar på andra resultat. Det är dock mindre troligt att resultat med starkt vetenskapligt stöd förändras, även om nya studier tillkommer.
Blodpropp – Motiverad patient krävs för säker självtestning och egenvård
Dela sidan på Facebook
Dela sidan på LinkedIn
Dela sidan på X
Dela sidan via E-post
Att själv dosera sin medicin kan vara en säker metod för patienter som långtidsbehandlas mot blodpropp. Men både förmåga och motivation krävs, och sjukvården har fortfarande ansvaret för behandlingen.
Patienter som långtidsbehandlas med hjälp av blodproppsförebyggande tabletter med vitamin K-antagonister, så kallade AVK-läkemedel, får vanligtvis hjälp från primärvården eller specialiserade mottagningar med att ta blodprov och ställa in sin medicin. Regelbundna kontroller är viktiga eftersom fel mängd tabletter kan leda till blodproppar eller blödningar, i värsta fall dödliga. Känsligheten för läkemedlet varierar från person till person, och skiftar dessutom beroende på patientens kost och övriga mediciner.
Kan skötas hemma
En ny SBU-rapport visar att vissa av patienterna kan sköta både blodprov och dosering hemma. I SBU:s granskning framkommer att självtestning och egenvård är ett minst lika säkert alternativ som rutinsjukvård för de patienter som klarar av att ta till sig den utbildning som krävs, kan sköta rutinerna och är motiverade. För detta finns starkt vetenskapligt underlag. SBU bedömer att mellan 10 och 20 procent av alla som får AVK-läkemedel kan vara aktuella för egenvård i Sverige. Vinsten för dessa patienter skulle främst vara förbättrad livskvalitet, bland annat genom att de blir mindre bundna till sjukvården.
Doserar själv
Egenvården innebär att patienterna testar sig själva genom ett blodprov, stick, i fingret. Provet analyseras med hjälp av bärbar utrustning, och utifrån svaret kan patienten dosera sin medicin själv. Metoden kräver att sjukvården utbildar och följer upp patienterna och tar ansvar för att behandlingen fungerar på ett säkert sätt.
Nackdelar med metoden ur patientens synvinkel är dels att den inte passar alla, dels att patienten själv får betala mätutrustningen. Den kostar cirka 6000 kronor och väntas hålla i sex till åtta år. De förbrukningsartiklar, till exempel testremsor, som behövs för självtestning ingår däremot i läkemedelsförmånen.
Det går inte att dra några slutsatser utifrån granskningen om hur väl egenvård fungerar på sikt jämfört med rutinsjukvård, eftersom långtidsuppföljningar saknas. Detsamma gäller för att jämföra enbart självtestning med rutinsjukvård. Det vetenskapliga underlaget för att bedöma kostnadseffektiviteten vid självtestning respektive egenvård är också otillräckligt. [JT]
Detta skall inte synas
SBU:s bedömning av kunskapsläget
Egenvård är ett minst lika säkert alternativ som rutinsjukvård för de patienter som klarar av att sköta rutinerna och som är motiverade (Evidensstyrka 1)*. Vinsten med egenvård för dessa patienter är främst förbättrad livskvalitet, bl a i form av mindre bundenhet till sjukvården. Det vetenskapliga underlaget för att värdera egenvård i förhållande till rutinsjukvård på längre sikt är otillräckligt*.
Det vetenskapliga underlaget för att jämföra enbart självtestning med rutinsjukvård är otillräckligt*.
Det vetenskapliga underlaget för att bedöma kostnadseffektivitet för självtestning respektive egenvård är otillräckligt*.
Detta skall inte synas
