Bifyndens förbannelse

Lägg ett fyrtiotal symtomfria individer i en magnetkamera och undersök deras hjärna, så kommer en av dem att ha en patologisk förändring. Inget småkrafs, utan en tumör, en cysta, en kärlförändring, en inflammation, en tyst hjärninfarkt eller så. Därmed inte sagt att personen i fråga någonsin skulle ha märkt av förändringen, än mindre levt ett sämre eller kortare liv. Sannolikt inte. Men ändå.

Jaha, och? säger du. Vilken normalt funtad människa som känner sig frisk skulle propsa på att få läggas i en trång magnetkamera? Man tittar väl hellre på teve eller kollar mobilen eller tar en promemad. Eller äter en korv. Det är väl inget problem?

Jo, tyvärr är det ett problem, ett växande och rätt knivigt sådant, påpekar många röntgenspecialister. Ju bättre metoder vi får att avbilda kroppen, och ju skarpare bild vi får, desto fler konstigheter får vi syn på – i förbifarten, när vi undersöks i något annat syfte. Det handlar alltså om bifynd som faktiskt skulle kunna påverka hälsan och som därför inte bara kan ignoreras.

En färsk skotsk undersökning (Sandema EM, et al, 2013) med magnetkamera av skallen hos 700 symtomfria sjuttiotreåringar visade patologiska fynd hos så många som en tredjedel. Fynden ledde till nio icke-akuta remisser och en akutremiss. I viss mån gäller problemet även yngre. Enligt en systematisk översikt av studier som omfattade totalt 20 000 yngre och medelålders deltagare (Morris Z, et al, 2009), hittades en sådan förändring i hjärnan hos 3 procent av alla undersökta och symtomfria personer.

Tidigare i år ställde kirurgen Åke Andrén-Sandberg och radiologen Peter Aspelin problemet på sin spets i Läkartidningen. Ju bättre avbildningsteknik vi får, skriver de, desto fler blir bifynden vid kliniska undersökningar och vid screening. För en liten andel av alla som har ett bifynd, är detta första stadiet i en allvarligare sjukdomsbild, och ingen vet vilka som kommer att drabbas. Alla har rätt att få besked om fynden och kan behöva gå på kontroller. Läkare och patienter är därmed på väg mot en ohållbar situation, enligt författarna: ”Antingen finner vi potentiellt premaligna tillstånd utan att vidta åtgärder eller så belastar vi sjukvårdsapparaten med utredningar och uppföljningar "för säkehets skull". Författarna väcker prioriteringsfrågan. Har vi råd att följa upp alla sådana fynd med regelbundna kontroller – till exempel cystor i bukspottkörteln som råkar upptäckas vid datortomografi av buken?

Det principiella problemet med bifynd är egentligen inte nytt, och gäller inte alls bara bilddiagnostik. Beställer man ett stort batteri av blodanalyser – ett slags ospecifik screening – så kommer alltid ett antal provsvar att vara avvikande. Något av dessa kanske inte är slumpmässigt utan tyder på en underliggande sjukdom och borde utredas.

Enligt den grekiska myten var det nyfikenheten som drev Pandora att öppna sin ask och släppa ut eländet. När det gäller sjukvård är det annat som driver på, som förfinad teknik och högst vällovliga ambitioner. Vi kan inte lägga locket på, men vi kan tänka efter.

Ragnar Levi, levi@sbu.se redaktör