Behövt – eller bara efterfrågat?

Hälso- och sjukvårdslagen anger att ”den som har det största behovet av hälso- och sjukvård ska ges företräde till vården”. Men vem ska avgöra behovet? Patienten, vårdens professioner eller kanske politikerna?

Tidigt under läkarstudierna fick vi lära oss att sjuk-domstecken, symtom och besvär inte nödvändigtvis är samma sak. En människa kan ha uttalade symtom och tecken på sjukdom utan att ha särskilt svåra besvär. Samtidigt verkar andra personer uppleva betydligt svårare lidande, trots att deras symtom är mycket lindrigare.

Så mycket handlar inte bara om hur vi har det, utan också hur vi tar det – och i förlängningen vilken hjälp vi önskar och anser oss behöva. De som förväntar sig ett hundraprocentigt välbefinnande mår förmodligen sämre av sina krämpor, och efterfrågar mer vård, än de som tycker att lite krämpor får man väl räkna med.

För vårdens och beslutsfattarnas del väcker detta högst konkreta frågor om sjukvårdens inriktning. Ett av syftena med vården är ju att minska lidande. Ska personer som har lindriga åkommor och som klagar högljutt anses ha ett större vårdbehov än de som är svårare sjuka men accepterar sin belägenhet? Och ska behandlingsmetoder som efterfrågas av många patienter vara avgörande för utbudet? Knappast. Efterfrågan är inte liktydigt med behov. Men efterfrågan måste självklart vara en viktig utgångspunkt.

Nyligen rapporterade massmedierna att stockholmarna besöker sin husläkare nästan dubbelt så ofta som örebroarna, trots att invånarna i Stockholm är både yngre, friskare och mer välutbildade – faktorer som brukar hänga samman med bättre hälsa. ”Känner man ett behov av att träffa doktorn är det patientens rätt att definiera det”, kommenterade chefsläkaren i Stockholms läns landsting.Säkert kan många instämma. Individens självupplevda behov måste bli taget på allvar, annars kan det gå riktigt snett. När till exempel sjukvårdsrådgivare eller larmcentraler avvisar ett behov kan följden bli katastrofal.

Men behov är ändå ett knepigt begrepp, inte minst i vården där personalen och den enskilde förväntas bli eniga om vilka åtgärder som behövs.

När Socialstyrelsen diskuterar begreppet i sin intressanta skrift Metod för behovsbedömning (2006), konstaterar myndigheten att det finns olika tolkningar. Den som författarna fastnar för är målrelaterad. Individens behov av en åtgärd beror på hur nödvändig åtgärden är för att realisera ett visst mål. Och målet är det hälsotillstånd som personalen bestämmer sig för att försöka uppnå – ”oftast i samråd med berörd individ”, som man skriver.

I dag ställer allt fler frågan: Hur lågt får det målet egentligen sättas – i äldrevården, på sjukhus och vårdcentraler? Borde det finnas en undre gräns? Och hur högt får det vara, när resurserna inte räcker till allt? För tänk om våra förväntningar hela tiden höjs – och summan av våra otillfredsställda behov är konstant. Tänk om behovet av medicinska insatser är omättligt.            

RAGNAR LEVI, REDAKTÖR