Anlag är ingen sjukdom

Gränsen mellan sjukt och friskt är flytande. Och just i det gränslandet är det många som gör anspråk på territorium. Sjukvården, industrin som tillverkar läkemedel och medicinteknik, myndigheter, forskare, journalister och intressegrupper – alla är med och formar bilden av vad som ska räknas som hälsa respektive ohälsa.

Idéhistoriska och antropologiska studier visar att medicinska diagnoser delvis är sociala konstruktioner, gemensamma överenskommelser om vilka människor som behöver hjälp och behandling, och vilka som får acceptera sitt öde. Vad som betraktas som sjukligt och nödvändigt att åtgärda varierar över tid och mellan kulturer. Sjukdomar är hälsoproblem som avviker från den hälsa som vi förväntar oss.

Och förväntningar är tänjbara. I marknadsföring och på symposier utmålas ålderstecken som medicinska problem som kan hävas med olika piller. Kvinnans menopaus lanseras som ett ”hormonbristtillstånd”, och avtagande testosteronnivåer hos den åldrande mannen förvandlas till en behandlingsbar diagnos, ”andropaus”. När män blir tunnhåriga har de drabbats av håravfall och behandling bör övervägas. Personer som har blivit glömska anses lida av mild kognitiv svikt som kan medicineras. Lätt minskad bentäthet och lätt förhöjt blodtryck, som vi inte märker och som ännu inte innebär någon hälsofara, men som kan uppmätas genom särskilda undersökningar, presenteras som behandlingskrävande risktillstånd. Gradvis tänjs gränserna för vad vi betraktar som sjukligt.

Det lönar sig att sjukförklara människor genom att lansera nya diagnoser eller tänja på befintliga diagnoskriterier: industrin får nya marknader, forskare får nya karriärmöjligheter och medierna får nyheter att sälja.

Även teknikutvecklingen skapar nya behov. Det behandlingsbara blir lätt det behandlingskrävande. Nya läkemedel, som gör det möjligt att förändra och styra kroppens funktioner, påverkar vår syn på vad som bör styras och ändras. Undersökningsmetoder som visar vilka arvsanlag som kanske ökar känsligheten för sjukdom, leder till förslag om screening och förebyggande, långvarig medicinering och andra åtgärder. Vilka av dessa anlagstester som gör mer nytta än skada är mestadels höljt i dunkel.

Men de är på väg in i vårt medvetande och i samhället. Sedan ett antal år marknadsförs gentester till den friska befolkningen. Lanseringen har ifrågasatts i den offentliga debatten, och nyligen väcktes förslag om lagändring på området. Min misstanke är att de unga, friska individer som önskar gentesta sig egentligen bara vill höra att de saknar riskmarkörerna. De räknar inte med att kanske få besked om det motsatta. Helt säkert är i alla fall att oron för att i framtiden drabbas av en sjukdom kan göra oss till vårdkonsumenter, med allt vad det innebär. Så medikaliseras livets grundstenar. .             

RAGNAR LEVI, REDAKTÖR