Anekdoten är värd ett bättre rykte

Så länge vi människor har funnits på jorden, har vi berättat historier. Runt lägereldar, i predikstolar, vid kafébord, på syjuntor och sjukhusronder – överallt fängslas vi av berättelser om våra medmänniskors levnadsöden.

Många har gjort anekdoterna till sitt levebröd, inte bara författare och journalister utan också fiffiga PR-proffs – även om de senare kallar tekniken för storytelling på reklamsvenska. Som en konsultnisse sa: Marknadsför du en bra story så kommer den att berättas vidare, oavsett om den är sann eller inte. Storytelling kan göra ditt företag unikt och spännande – även om det egentligen är medelmåttigt gråtrist.

Inte minst på webben har det personliga berättandet blivit en smart metod för produktplacering, med hjälp av vittnesmål och berättelser insmugna på sajter, bloggar och mikrobloggar: ”Glöm din migrän, min försvann direkt med fakirmattan … Jag testade det där nya bantningspillret och rasade sjukt mycket, typ 10 kilo på två veckor … Min tjejkompis använde antirynkkräm i 7 dagar och blev typ tio år yngre …”

Inom den moderna, vetenskapsbaserade medicinen, med dess tonvikt på att pröva nyttan av olika behandlingsmetoder, har anekdoterna inte oväntat fallit i vanrykte. Fallbeskrivningar har blivit sällsynta i facklitteraturen. De drar väl ner de vetenskapliga tidskrifternas impact factor, kan jag tro. Själva ordet anekdot kan faktiskt härledas till grekiskans an och ekdotos som bokstavligen betyder ”icke publicerad” eller ”outgiven”.

Men risken finns att vi utan anekdoter går miste om något väsentligt.Visst kan fallstudier vara bedrägliga, särskilt när man försöker dra allmängiltiga slutsatser utifrån enstaka observationer. Ett fall eller en fallserie kan ju inte upplysa om sannolikheten för att en behandlingsmetod ska vara till mer nytta än skada för patienter med en viss sjukdom. När fallen som har valts ut inte är typiska
utan tvärtom råkar höra till undantagen, blir generaliserande slutsatser felaktiga.

Faktum är att anekdoter fungerar. Dels används de som pedagogiska verktyg i medicinsk undervisning, dels är de avgörande för att den medicinska forskningen ska fortsätta att utvecklas. Fallbeskrivningar genererar hypoteser som kan leda till nya upptäckter och behandlingar, och de utgör den viktigaste källan till ny kunskap om sällsynta företeelser, till exempel hittills okända sjukdomar och ovanliga biverkningar.

Allmänläkaren och forskaren Trisha Greenhalgh har i sin bok Narrative-based medicine påpekat att enskilda patienters egna berättelser dessutom kan ge viktig kunskap, inte bara för den medicinska diagnostiken, utan också för att förstå sorg, lidande och hopp. Genom att själva berätta och lyssna på andra kan vi skapa mening och sammanhang även i det som är svårt att ta till sig. Detta är ett viktigt komplement till evidens i vården.

Anekdoten är inte evidensens fattiga kusin. Den är ett jämbördigt syskon – fast med helt andra egenskaper.

Ragnar Levi, redaktör