Sänkning av kroppstemperaturen efter hävt hjärtstopp

Sammanfattning och slutsatser

Metod och målgrupp

Plötsligt hjärtstopp är en inte ovanlig komplikation till kranskärlssjukdom (ischemisk hjärtsjukdom). De flesta hjärtstopp inträffar utanför sjukhus. I Sverige drabbas cirka 10 000 personer per år. Behandlings­resultaten för denna patientgrupp har inte nämnvärt förbättrats under de senaste 20 åren. Endast 4 procent av dem som drabbas kan, efter hjärt-lungräddning och vård, skrivas ut levande från sjukhus. Behandlings­resultatet är bl a beroende av hur lång tid som förflutit mellan hjärtstoppet och upprättandet av en stabil cirkulation. I de allra flesta fall då ett hjärtstopp har kunnat hävas är patienten medvetslös och i behov av vård på intensivvårds­avdelning. Sänkning av kroppstemperaturen (inducerad hypotermi) efter hävt hjärtstopp är en behandlings­metod som syftar till att begränsa skadeverkningarna i samband med cirkulationsstoppet, i första hand på hjärnan. Kroppstemperaturen sänks därvid till 32-34 grader, vilket oftast kräver att patienten sövs ned och får muskelavslappande läkemedel. Detta förutsätter i sin tur respirator­behandling. Det beräknas att drygt 1 300 personer per år kommer in levande till sjukhus efter hävt hjärtstopp. Potentiell målgrupp för hypotermi­behandling är personer som är medvetslösa efter ett hävt hjärtstopp och där omständigheterna är sådana att man kan befara utveckling av vävnadsskador till följd av syrebrist. De flesta torde vara patienter med kranskärlssjukdom. Vilka kriterier som bör tillämpas vid urval av patienter till denna behandling är inte klarlagt, varför storleken på den potentiella målgruppen för metoden inte går att uppskatta i dagsläget.

Frågeställning

Denna utvärdering baseras på en systematisk litteraturöversikt. Frågeställningen är om behandling som innebär 3-5 graders sänkning av kroppstemperaturen efter hävt hjärtstopp leder till förbättrad överlevnad eller minskad risk för bestående funktionsnedsättning.

Patientnytta

I två randomiserade kontrollerade kliniska studier har effekten av nedkylning efter hävt hjärtstopp utvärderats. De resultatmått som användes var överlevnad och neurologisk funktion. Resultaten från den ena studien visade att nedkylning ledde till förbättring av både överlevnad och neurologisk funktion. Den andra studien visade att de patienter som fått behandling med nedkylning kunde skrivas ut till en lägre vårdnivå än patienterna i kontrollgruppen. Studierna bedöms ha högt respektive lågt bevisvärde. Inga signifikanta skillnader i komplikationer eller biverkningar mellan kontroll- och studiegrupperna rapporterades i studierna.

Etiska aspekter

Den viktigaste etiska frågan har att göra med att metoden ännu inte kan anses vara väl utprövad. Även om metoden förefaller ha positiva effekter är det angeläget att den blir väl utvärderad, så att nyttan av de vårdresurser som tas i anspråk på ett korrekt sätt kan vägas mot nyttan av att vårda andra patientgrupper.

Ekonomiska aspekter

Kostnaden för hypotermi­behandling består dels av investerings- och driftskostnader för nedkylningsutrustning, dels av personalkostnader under de ytterligare 1-2 dygn av intensivvård som behandlingen är förenad med. Under hypotermi­behandlingen behöver patienten vårdas i respirator. Behandlingens kostnadseffektivitet går inte att uppskatta, eftersom behandlingseffekten är osäker.

SBU:s bedömning av kunskapsläget

Det finns otillräckligt* vetenskapligt stöd för att behandling med inducerad hypotermi efter hävt hjärtstopp leder till förbättrad överlevnad eller minskad risk för bestående funktionsnedsättning. Även om det vetenskapliga underlaget i dagsläget inte medger någon säker slutsats förefaller metoden lovande och kan ha förutsättningar att få klinisk betydelse. Det är dock angeläget att behandlings­metoden fortsättningsvis prövas i Sverige under vetenskapligt acceptabla former så att nytta, risker och kostnadseffektivitet kan utvärderas. Behandlings­metoden bör därför tills vidare enbart användas inom ramen för väl upplagda, prospektiva och kontrollerade studier.

*Detta är en gradering av styrkan i det vetenskapliga underlag som en slutsats grundas på;
Evidensstyrka 1 – starkt vetenskapligt underlag. Slutsatsen stöds av minst två oberoende studier med högt bevisvärde eller en god systematisk översikt.
Evidensstyrka 2 – måttligt starkt vetenskapligt underlag. Slutsatsen stöds av en studie med högt bevisvärde och minst två studier med medelhögt bevisvärde.
Evidensstyrka 3 – begränsat vetenskapligt underlag. Slutsatsen stöds av minst två studier med medelhögt bevisvärde.
Otillräckligt vetenskapligt underlag – Inga slutsatser kan dras eftersom identifierade studier saknar tillräckligt bevisvärde.
Motsägande vetenskapligt underlag – Inga slutsatser kan dras när det finns studier som har samma bevisvärde men vilkas resultat är motstridiga.

Detta är SBU:s sammanfattning och bedömning av kunskapsläget. Den bygger på en rapport som är framtagen av SBU i samarbete med Björn Biber, professor, överläkare, Anestesiologi och intensivvård, Sahlgrenska Universitetssjukhuset, Göteborg, och Anders Waldenström, professor, överläkare, Hjärtcentrum, Norrlands universitetssjukhus, Umeå. Rapporten har genomgått extern granskning.