Kronisk parodontit – prevention, diagnostik och behandling

Syfte

Kronisk parodontit innebär att det finns en inflammation i de parodontala vävnaderna med en progressiv förlust av tandens stödjevävnader som är långsam till måttlig. Tillståndet förekommer hos upp till 40 procent av alla vuxna, medan mer omfattande vävnadsförlust förekommer hos mellan 7 och 20 procent. Ett sent stadium i sjukdomsutvecklingen är att en tand blir lös eller lossnar helt. Vid parodontit förekommer alltid inflammation i tandköttet, så kallad gingivit. Gingivit kan också förekomma utan förlust av tandens stödjevävnader och är då ett reversibelt tillstånd. Projektgruppens uppdrag var att utvärdera det vetenskapliga underlaget för de tillgängliga metoderna för att förebygga, diagnostisera och behandla kronisk parodontit. Dessutom undersöktes det vetenskapliga underlaget för om kronisk parodontit kan vara en risk för att utveckla andra sjukdomar vars etiologi (sjukdomsorsak) kan ha samband med ospecifik infektion.

Metod

Relevanta frågeställningar formulerades för de områden som uppdraget gällde. Systematiska litteratursökningar utfördes i databaser och andra informationskällor. Erhållna studier som uppfyllde fastställda inklusionskriterier granskades, kvalitetsbedömdes och sammanvägdes för varje ämnesområde till gemensamma slutsatser, som evidensgraderades. Den slutliga sammanställningen granskades av SBU:s råd och styrelse samt en extern granskningsgrupp.

SBU:s slutsatser

Prevention av gingivit

• Användning av elektrisk tandborste reducerar gingivit i högre grad än manuell tandborste (Evidensstyrka 3).
• Tandkräm innehållande tennfluorid, aminofluorid/tennfluorid, klorhexidin eller kombination av triklosan/copolymer reducerar gingivit i högre grad jämfört med konventionell fluortandkräm (Evidensstyrka 3).
• Munsköljning med klorhexidinlösning (0,12–0,2 procent) eller essenslösning som tillägg till tandborstning ger ytterligare reduktion av gingivit jämfört med enbart tandborstning (Evidensstyrka 3).
• Upprepad utbildning förmedlad av professionella leder till ökad kunskap om munhygien (Evidensstyrka 3).

Resultaten är motsägande om ökad kunskap och önskade beteendeförändringar leder till reduktion av gingivit.

Diagnostik av kronisk parodontit

• ”Blödning vid sondering” är tecken på inflammation i de parodontala vävnaderna (Evidensstyrka 2).
• Sondering av tandköttsfickor överregistrerar det ”verkliga” fickdjupet vid parodontit, i friska vävnader sker däremot underregistrering (Evidensstyrka 2).
• Användningen av elektroniska tryckkänsliga sonder förbättrar inte överensstämmelsen mellan mätningar jämfört med manuell ficksond (Evidensstyrka 3).
• Mätning av marginal benförlust i röntgenbilder undervärderar benförlusten. Graden av undervärdering beror på benförlustens omfattning och dess lokalisation i tandbågen (Evidensstyrka 3).
• Informationen avseende marginal benförlust som erhålls med direkt digital radiografi är jämförbar med den för konventionell röntgenfilm (Evidensstyrka 3).
• Antalet periapikala röntgenbilder kan reduceras betydligt när röntgenundersökningen föregås av en klinisk undersökning tillsammans med bitewingröntgenbilder av kindtänderna eller en panoramaröntgenbild (Evidensstyrka 3).
• Tillförlitligheten att med bitewing- eller periapikala röntgenbilder identifiera små förändringar (<1 mm) i den marginala benvävnaden över tid är låg (Evidensstyrka 3). Därför är rutinundersökningar med jämna tidsintervall inte indicerade.

Prediktion av fortsatt sjukdomsutveckling

• Avsaknad av ”blödning vid sondering” är en god prediktor för parodontal stabilitet (Evidensstyrka 3).
• Det vetenskapliga underlaget är otillräckligt för att bedöma ficksondering som prognostisk metod.

Behandling av kronisk parodontit

• Oavsett metod, mekanisk infektionskontroll med eller utan lambåkirurgi, sker en minskning av ficksonderingsdjup och förbättring av sonderbar fästenivå. Mekanisk infektionskontroll i kombination med lambåkirurgi reducerar antalet fickor över 4 mm med ytterligare 10–15 procent jämfört med mekanisk infektionskontroll utan lambåkirurgi (Evidensstyrka 3).
• Lokal tilläggsbehandling med 25-procentig metronidazolgel visar ingen skillnad i kliniskt utfall i form av minskat ficksonderingsdjup och förbättrad sonderbar fästenivå jämfört med enbart mekanisk infektionskontroll (Evidensstyrka 3). För andra lokalt verkande antibiotika och antiseptika är det vetenskapliga underlaget otillräckligt.
• Systemisk tilläggsbehandling med antibiotika visar ingen skillnad avseende reduktion av ficksonderingsdjup och förbättring av sonderbar fästenivå jämfört med enbart mekanisk infektionskontroll (Evidensstyrka 1). För antiinflammatoriska medel är det vetenskapliga underlaget otillräckligt.
• Tilläggsbehandling med guided tissue regeneration (GTR) eller med emaljmatrixprotein (EMD) i enstaka benfickor ger ett förbättrat kliniskt utfall i form av förbättrad sonderbar fästenivå och bennivå. En fästevinst som överstiger 4 mm inträffar dubbelt så ofta med GTR eller EMD jämfört med enbart lambåkirurgi (Evidensstyrka 1).
• Tilläggsbehandling med korall (kalciumkarbonat) i enstaka benfickor ger förbättrad bennivå jämfört med enbart lambåkirurgi (Evidensstyrka 3). Avseende förbättrad fästenivå är resultaten motsägande. För övriga utfyllnadsmaterial är det vetenskapliga underlaget otillräckligt.
• Tilläggsbehandling med rekonstruktiva metoder synes ge mindre omfattande förbättring hos rökare än vad som uppnås efter behandling av patienter som inte röker.
• Det vetenskapliga underlaget för att värdera och utforma stödbehandlingsprogram är otillräckligt.

Ekonomiska aspekter

• Vetenskapligt stöd saknas för att besvara frågeställningarna om patientupplevd kvalitet och kostnadseffektivitet för olika former av prevention, utredning och behandling av kronisk parodontit, då inkluderade studier är alltför begränsade både till antal och till bedömd kvalitet.

Risker med kronisk parodontit

• Det vetenskapliga underlaget för att kronisk parodontit utgör en risk för att patienten ska utveckla hjärtsjukdom och stroke är motsägande.
• Vetenskapligt underlag saknas för att avgöra om kronisk parodontit utgör en risk för patienten att utveckla diabetes mellitus, lungsjukdom eller reumatoid artrit.
• Det vetenskapliga underlaget för ett samband mellan kronisk parodontit hos kvinnor och för tidigt födda barn respektive barn födda med för låg födelsevikt är motsägande och otillräckligt.