Effekter av individuell samordnare av vård- och omsorgsinsatser för de mest sjuka äldre – en systematisk översikt

Denna publikation är ursprungligen publicerad av Socialstyrelsen. I och med SBU:s utvidgade uppdrag från 1 juli 2015 tar SBU över uppgiften från Socialstyrelsen att även utvärdera det vetenskapliga stödet inom socialtjänsten.

Sammanfattning

Syftet med denna systematiska översikt är att utvärdera effekter av individuell samordnare av vård- och omsorgsinsatser för de mest sjuka äldre. De definieras här som hemmaboende personer, minst 65 år gamla, som är sköra, multisjuka, har komplexa hälsoproblem eller kronisk sjukdom alternativt har haft, har eller kan förväntas få hög vårdkonsumtion eller omfattande äldreomsorgsinsatser.

Övergripande visar resultatet att det inte finns någon hög evidens när det gäller effekter av samordnare, men några undantag finns. Effekten kan dock ibland visa en tydlig riktning till fördel för dem som träffat en samordnare, men vid gradering av evidensstyrkan finns brister.

Effekter av individuell samordnare är relevant för Sverige eftersom de studerade interventionerna innehåller samordnaruppgifter som kan erbjudas eller redan erbjuds de mest sjuka äldre i Sverige. Erbjudandet ges exempelvis genom den lagliga möjligheten till fast vårdkontakt, liksom genom kravet på att upprätta en individuell plan när den enskilde har behov av insatser från både hälso- och sjukvården och socialtjänsten.

Ett måttligt starkt vetenskapligt stöd innebär en viss osäkerhet, men den beräknade effekten ligger sannolikt nära den verkliga effekten. För nedanstående utfall gäller att insats av samordnare inte påverkar

• hälsorelaterad livskvalitet (6–12 månader).

Ett begränsat vetenskapligt stöd innebär en begränsad tilltro till att den beräknade effekten ligger nära den verkliga effekten, vilket gäller för följande utfall där insats av samordnare kan

• förbättra ADL-/IADL-förmåga (1 år)
• minska risken för död eller flyttning till särskilt boende (2 år)
• minska risken för inläggning på sjukhus på kort sikt med 29 procent
• marginellt förbättra livskvalitetsdimensionen psykisk hälsa för de mest sjuka äldre med låg inkomst på lång sikt (2 år)
• förbättra livstillfredsställelsen avseende funktionsförmåga, psykisk hälsa och ekonomisk situation (6–12 månader)
• förbättra upplevd vårdkvalitet avseende planering, tillfredsställelse med planeringen och deltagandet i diskussionen vid vårdplanering (3 månader) 
• förbättra de mest sjuka äldres kunskap om vem man kan vända sig till efter 12 månader.

För nedanstående utfall gäller att insats av samordnare inte påverkar

• risk för flyttning till särskilt boende på kort sikt (6 månader)
• risk för inläggning på sjukhus eller vård på sjukhem (1 år)
• genomsnittligt antal vårddagar på sjukhus (6–12 månader)
• risken för besök eller genomsnittligt antal besök på akutmottagning (6–12 månader)
• genomsnittligt antal läkarbesök (6 månader)
• förekomst av öppenvårdsbesök (1 år)
• fysisk livskvalitet efter 2 år
• livstillfredsställelse avseende livet som helhet, fritid, vänner och bekanta, familjeliv samt fysisk hälsa (6–12 månader).

Ett otillräckligt vetenskapligt stöd innebär en ytterst begränsad tilltro till att den beräknade effekten ligger nära den verkliga effekten. Det går inte att uttala sig om effekten av samordnare på följande utfall

• ADL/IADL-förmåga på kort sikt
• flytt till särskilt boende på lång sikt (1–3 år)
• besök på akutmottagning på lång sikt (2–3 år)
• inläggning på sjukhus på lång sikt (2–3 år) och under livets sista månad
• hemsjukvårdsbesök på kort sikt
• polikliniska besök under livets sista månad
• om den planerade vården, omsorgen och rehabilitering-en/bostadsanpassningen upplevdes motsvara behoven efter 3 månader
• tillfredsställelse med erhållen omsorg, vård respektive rehabilitering m.m. (1 år)
• upplevd vårdkvalitet (6–10 månader).

I översikten ingår 29 studier, publicerade under perioden 1998–2015, varav 3 har gjorts i Sverige under 2010-talet. Interventioner med individuell samordnare varierar i utformning och innehåll och anpassas både till aktuell kontext och till individens behov. Likheterna mellan interventionerna är dock större än skillnaderna. Insatserna har en gemensam kärna som omfattar att bedöma den äldres situation, utforma en vård- och omsorgsplan, följa upp samt koordinera vård och omsorg. Vanligen handlar det om insatser av en samordnare som är sjuksköterska, med bas i primärvård.

Trots det begränsade eller otillräckliga vetenskapliga stödet kan insatser av en individuell samordnare vara värdefulla för enskilda individer och kan synliggöra ouppmärksammade behov hos de äldre. Trots att inget starkt vetenskapligt stöd kunnat påvisas och att skillnaden mellan grupperna inte alltid är statistiskt säker, tyder resultaten på att det kan vara positivt med samordnare. Tolkningen bygger på att en majoritet av de studerade utfallen indikerar fördel till dem som fått insats av en samordnare.

Vid jämförelse av resultat mellan interventions- och kontrollgrupp finns det i de svenska studierna indikationer på att samordnare kan vara gynnsamt. Det som bidrar till osäkerheten i det vetenskapliga stödet är att många utfall studeras, att utfallen undersökts vid olika tidpunkter och utifrån ett fåtal studier med få deltagare om respektive utfall samt att studierna haft olika uppläggning.

Det behövs både mer kunskap och mer säker kunskap om insatsen individuell samordnare, exempelvis om effekter för anhöriga, kostnadsaspekter, om sjukdomsspecifika samordningsinsatser samt effekter för vård- och omsorgssystemet, till exempel för olika personalkategorier som arbetar med äldre i kommuner, primärvård och sjukhus.