Denna publikation publicerades för mer än 5 år sedan. Kunskapen kan ha förändrats genom att ny forskning tillkommit och att den visar på andra resultat. Det är dock mindre troligt att resultat med starkt vetenskapligt stöd förändras, även om nya studier tillkommer.

Behandling med naltrexon (Revia, Naltrexon Vitaflo) vid alkoholberoende

Lästid: ca 7 min Publicerad: Publikationstyp:

SBU Kommenterar

Andra aktörers systematiska översikter kvalitetsgranskas av medarbetare på SBU och kommenteras ur ett svenskt perspektiv av ämnessakkunniga samt av oberoende granskare.

Inledning

I Sverige beräknar man att cirka 4 procent av befolkningen över 18 år är alkoholberoende. Naltrexon är ett läkemedel som används för att behandla alkoholberoende.

I SBU:s rapport ”Behandling av alkohol och narkotikaproblem” från 2001 framgick att naltrexon minskar alkoholmissbruk när läkemedlet kombineras med effektiva psykosociala insatser.

Här sammanfattar och kommenterar SBU en kunskapsöversikt från Cochrane Collaboration 2010. Översikten bidrar med uppdaterad information om det vetenskapliga stödet för behandling med naltrexon vid alkoholberoende.

Naltrexon är tillsammans med akamprosat läkemedel som används för att behandla alkoholberoende. Även läkemedlet disulfiram är godkänt för samma indikation. Idag går det inte att säga vilket som har bäst effekt för den enskilde patienten.

Läs även SBU Kommenterar: Behandling med akamprosat vid alkoholberoende

Kommenterad rapport

Originalrapportens omslagRösner S, Hackl-Herrwerth A, Leucht S, Vecchi S, Srisurapanont M, Soyka M. Opioid antagonists for alcohol dependence. Cochrane Database of Systematic Reviews 2010, Issue 12. Art No.: CD001867. DOI: 10.1002/14651858. CD001867.pub3.

SBU:s kommentar 

Cochrane-rapporten förstärker slutsatserna i SBU:s rapport från 2001. Det viktigaste fyndet är att naltrexon minskar risken att återfalla i intensivkonsumtion (berusningsdrickande). Däremot sågs ingen effekt på risken att återfalla i konsumtion oavsett mängd (dvs när även nivån under intensivkonsumtion inkluderas i utfallsmåttet).

Naltrexon har en liten men statistiskt signifikant minskande effekt på antalet dagar med alkoholkonsumtion (oavsett mängd).

  • Även om effektstorlekarna kan beskrivas som små pekar rapporten på att behandling med naltrexon är förenat med låga risker och att effekterna ska ses i ljuset av att inga påtagligt effektivare behandlingar ännu har utvecklats.
  • Effekt av långverkande injektionsberedningar av naltrexon nådde inte statistisk signifikans jämfört med placebo. Resultaten bygger dock på få studier och fler studier behövs för att effekten av sådana beredningar ska kunna säkerställas.
  • Läkemedelsverkets rekommendation är att ”naltrexon kan användas vid behandling av alkoholberoende generellt inom hälso- och sjukvården i kombination med ett omhändertagande som innefattar medicinska råd och stöd".

Sammanfattning av originalrapporten 

Om studierna 

Rapporten inkluderade 50 randomiserade kontrollerade studier med placebo eller annat aktivt preparat. Tre av studierna jämförde långtidsverkande injektioner med naltrexon mot placebo. Majoriteten av studierna är utförda i USA, övriga studier är utförda i Europa, Australien, Sydamerika och Asien. Elva av studierna rapporterade industrisponsring.

I studierna ingick sammanlagt 7 793 vuxna personer ≥18 år med diagnostiserat alkoholberoende enligt DSM- eller ICD-kriterier*. Fler män än kvinnor var inkluderade i studierna. Nio studier inkluderade enbart män, och en studie enbart kvinnor. De primära effektmåtten var återfall i intensivkonsumtion (berusningsdrickande), konsumtion oavsett mängd samt andelen alkoholfria dagar.

Majoriteten av patienterna var män utan annan samtidig psykisk sjukdom. Medelåldern varierade i de flesta studierna mellan 40 och 50 år. Få studier inkluderade patienter med blandmissbruk. Samtidig psykosocial behandling tillhandahölls i alla utom två studier. Kognitiv beteende terapi (17 studier) och motivationsterapi (10 studier) var vanligast förekommande.

Behandlingarna utfördes i öppenvård och varierade i längd från 4 veckor upp till 1 år. I majoriteten av studierna tillhandahölls behandlingen under 3 månader. De flesta patienter avgiftades innan behandlingsstart och 50 mg naltrexon per dag användes i de flesta studierna. Långtidsverkande injektioner av naltrexon administrerades med fyra veckors mellanrum i doser från 150–400 mg.

* DSM-III-R, DSM-IV och ICD-10.

Resultat 

Cochrane-översikten visade att:

  • Naltrexon minskar risken för återfall i intensivkonsumtion jämfört med placebo. Relativ risk (RR) 0,83, 95 procent konfidensintervall (95% KI) 0,76–0,90. NNT 9,09 (95% KI 6,66–14,28) (28 studier, 4 433 patienter).
  • Naltrexon minskar andelen dagar med alkoholkonsumtion (oavsett mängd) med 4 procent jämfört med placebo (26 studier, 3 882 patienter).
  • Naltrexon minskar alkoholkonsumtionen med i genomsnitt 11 gram* per konsumtionstillfälle jämfört med placebo (16 studier, 1 838 patienter).
  • Inga signifikanta skillnader kunde säkerställas i direkta jämförelser mellan naltrexon och akamprosat för att minska återfall i intensivkonsumtion (3 studier, 800 patienter).

* 12 gram alkohol motsvarar cirka 12 cl vin, 3,5 cl starksprit, 30 cl starköl eller 50 cl folköl (se faktaruta).

Biverkningar 

De vanligaste rapporterade biverkningarna vid behandling med naltrexon jämfört med placebo var gastrointestinala och psykiska: Det fanns statistiskt signifikanta skillnader avseende magsmärtor, aptitlöshet, illamående och kräkningar samt biverkningar som sömnighet, slöhet, trötthet och sömnsvårigheter.

Risken att avbryta pågående behandling pga biverkningar var högre vid naltrexonbehandling jämfört med placebo. Relativ risk för avbrytande 1,60, 95% KI 1,15–2,23 (22 studier, 3 393 patienter).

Däremot var risken att avbryta behandling oberoende av skäl lägre vid naltrexonbehandling jämfört med placebo. Relativ risk för avbrytande 0,92, 95% KI 0,83–1,01 (37 studier 5 572 patienter).

Slutsatser enligt originalrapporten 

Behandling med naltrexon förefaller ge få biverkningar och verkar vara en säker metod för att behandla alkoholberoende. Storleken på behandlingseffekterna är dock måttliga. Effekterna bör värderas mot bakgrund av återfallsgraden i alkoholism och att inga påtagligt effektivare behandlingar ännu har utvecklats.

SBU:s granskning av originalrapporten 

Vid SBU:s kvalitetsbedömning av originalrapporten användes en granskningsmall för systematiska översikter (AMSTAR). Granskningen visade att litteratursökning, studieurval och dataextraktion uppfyllde definierade kvalitetskrav för en systematisk översikt. Cochrane-rapporten saknar hälsoekonomisk utvärdering. 

Faktarutor

Riskbruk
Hög alkoholkonsumtion, riskbruk, är en etablerad riskfaktor för ohälsa och ökar såväl sjuklighet som skador och dödlighet i ett stort antal sjukdomar. Med riskbruk menas i Sverige en alkoholkonsumtion som överstiger 14 standardglas alkohol per vecka för män och 9 för kvinnor.

Med standardglas avses 12 gram alkohol, vilket motsvarar cirka 12 cl vin, 3,5 cl starksprit, 30 cl starköl eller 50 cl folköl. Med riskbruk avses också allt berusningsdrickande. Med berusningsdrickande avses 5 eller fler standardglas för män respektive 4 eller fler standardglas för kvinnor, vid ett och samma tillfälle.

Riskbruk bidrar i hög utsträckning till sociala problem, fysiska och psykiska sjukdomar, skador och för tidig död. Andra allvarliga konsekvenser är ökat användande av våld samt ökat antal olyckor och självmord.

De flesta alkoholrelaterade skador orsakas av personer med riskfylld alkoholkonsumtion.

 

Definitioner beroende och missbruk
I vården skiljer man mellan beroende och missbruk av alkohol. Det handlar inte om hur mycket man dricker utan om vilka följder drickandet får för den drabbade och hans eller hennes omgivning.

Beroende
Med beroende menas att alkohol eller narkotika har fått en större betydelse i individens liv än tidigare och lett till betydande funktionsnedsättning eller lidande. De internationellt vedertagna kriterierna på beroende är bl a att individen förlorat kontrollen över intaget, att abstinensbesvär uppstår och att allt högre doser behövs för att uppnå ett rus.

Diagnostic and Statistical Manual of Mental Disorders (DSM-IV) innehåller sju kriterier av vilka tre ska vara uppfyllda under ett års tid för att ett beroende kan anses föreligga:

1. Behov av allt större dos för att uppnå effekt
2. Abstinensbesvär när bruket upphör
3. Intag av större mängd eller intag under längre tid än vad som avsågs
4. Varaktig önskan, eller misslyckade försök, att minska intaget
5. Betydande del av livet ägnas åt att skaffa, konsumera och hämta sig från bruket av alkohol eller narkotika
6. Viktiga sociala, yrkesmässiga eller fritidsmässiga aktiviteter försummas
7. Fortsatt användning trots kroppsliga eller psykiska skador.

Missbruk
För att missbruk ska föreligga räcker det med att ett av följande fyra kriterier uppfylls under ett års tid, enligt DSM-IV:
1. Upprepad användning av alkohol eller narkotika som leder till misslyckande att fullgöra sina skyldigheter på arbetet, i skolan eller i hemmet
2. Upprepad användning av alkohol eller narkotika i riskfyllda situationer, exempelvis vid bilkörning eller i arbetslivet
3. Upprepade kontakter med rättsväsendet som en följd av missbruket
4. Fortsatt användning trots återkommande problem.

 

Naltrexon
Naltrexon (Revia®, Naltrexon Vitaflo®) är en oselektiv opioidantagonist, utan agonistegenskaper, som verkar genom att blockera kroppens receptorer för opioider (opiumliknande narkotiska ämnen). Det är inte exakt känt hur naltrexon verkar vid alkoholmissbruk men antas minska suget efter alkohol när man är alkoholfri, samt minska suget efter mer alkohol då man har börjat dricka. En halveringstid på upp till 13 timmar gör att läkemedlet kan doseras en gång per dag. Naltrexon ska inte kombineras med opioida läkemedel eftersom deras effekt i så fall blockeras, och ska inte ges till opioidberoende patienter under pågående opioidmissbruk, med anledning av risk för akut abstinensproblem.

Lästips

Projektgrupp och granskare

Projektgrupp 

Sakkunnig

Johan Franck, professor, verksamhetschef, Centrum för psykiatriforskning Stockholm

SBU

Mikael Nilsson, projektledare

Granskare

Jørgen G Bramness, professor, dr med forskningsdirektør, Senter for rus og avhengighetsforskning (SERAF), Universitetet i Oslo Philipp P. Lobmaier, MD, PhD, Senter for rus og avhengighetsforskning (SERAF), Universitetet i Oslo

Sidan publicerad