Behandling och sociala stödinsatser vid samsjuklighet mellan beroende och andra psykiatriska tillstånd

Bakgrund

Att ha ett skadligt bruk eller beroende av alkohol eller droger och samtidigt någon/några andra psykiska sjukdomar är en vanlig form av samsjuklighet. Enligt europeiska centrumet för kontroll av narkotika och narkotikamissbruk (EMCDDA) pekar flera undersökningar mot att mellan 50–80 procent av personer som är aktuella i hälso- och sjukvården för skadligt bruk eller beroende också har minst en annan psykisk sjukdom [1]. I Sverige visar Socialstyrelsens statistik att 64 procent av kvinnorna och 52 procent av männen som vårdats för intag av beroendeframkallande substanser under år 2017 också vårdats för en eller flera psykiatriska diagnoser året innan eller efter beroendevården [2]. Det är också välkänt att skadligt bruk/beroende är vanligare bland personer med psykiska sjukdomar än i befolkningen i övrigt. Studier visar att 20–30 procent av dem som är aktuella i vården för sin psykiska sjukdom också har ett skadligt bruk eller beroende [3]. Vid samsjuklighet interagerar sjukdomstillstånden, vilket komplicerar behandlingen och kan försämra utvecklingen av båda tillstånden. Jämfört med personer med en diagnos visar personer med samsjuklighet ofta högre psykopatologisk svårighetsgrad och fler psykosociala problem, till exempel arbetslöshet, hemlöshet, social isolering och kriminalitet. Behandlingsavbrott är vanligare och färre slutför behandling. Personer med samsjuklighet upplever också lägre livskvalitet och har ökad sannolikhet för tidiga dödsfall – inklusive självmord [4]. Psykologiska, psykosociala och farmakologiska behandlingar för samsjuklighet finns tillgängliga, men relativt få har utvärderats med säkra vetenskapliga metoder. Socialstyrelsens rekommendationer om behandling och sociala stödinsatser vid samsjuklighet innehåller på grund av detta jämförelsevis få konkreta insatser. Rekommendationerna har dock inte uppdaterats sedan de publicerades 2015. I samsjuklighetsutredningens delbetänkande 2021 konstateras att det är vanligt att personer med skadligt bruk och beroende i kombination med psykisk sjukdom inte får tillgång till den behandling de har behov av och att utbudet av behandlingsinsatser är otillräckligt och ojämlikt fördelat över landet [5]. Inspektionen för vård och omsorg (IVO) har påtalat att samverkan mellan hälso- och sjukvården och socialtjänsten brister, vilket medför att enskilda med stora vård- och omsorgsbehov riskerar att hamna i kläm mellan olika vårdgivare [6]. Ett flertal undersökningar har också visat att personer med samsjuklighet gör upprepade besök i akutsjukvård, primärvård och socialtjänst, vilket indikerar att befintliga behandlingsinsatser många gånger inte förmår möta personernas behov [7].

Referenser

1. The European Monitoring Centre for Drugs and Drug Addiction (EMCDDA) 2016, Perspectives on drugs; Comorbidity of substance use and mental health disorders in Europe.
2. Socialstyrelsen (2019), Kartläggning av samsjuklighet i form av psykisk ohälsa och beroendeproblematik, 2019-11-6481.
3. Bridget F. Grant, PhD, PhD; Frederick S. Stinson, PhD; Deborah A. Dawson, PhD et al. Prevalence and Co-occurrence of Substance Use Disorders and Independent Mood and Anxiety Disorders. Results From the National Epidemiologic Survey on Alcohol and Related Conditions Arch Gen Psychiatry. 2004;61:807-816.
4. The European Monitoring Centre for Drugs and Drug Addiction (EMCDDA) 2016, Perspectives on drugs; Comorbidity of substance use and mental health disorders in Europe.
5. SOU 2021:93 Från delar till helhet - En reform för samordnade, behovsanpassade och personcentrerade insatser till personer med samsjuklighet; Delbetänkande av samsjuklighetsutredningen.
6. Inspektionen för vård och omsorg, (IVO 2016-19). Samverkan för patienter och brukares välbefinnande - Missbruks- och beroendevården, 2016.
7. Eliasson B, Segerstedt E. FoU-Norrbotten, Rapport 77, 2013, Uppföljning av mångbesökare inom missbruks- och beroendevård.