Reumatiska sjukdomar – kirurgisk behandling

Utvärderingens syfte

Rapporten är koncentrerad till det vetenskapliga underlaget för kirurgisk behandling av vissa reumatiska sjukdomar, nämligen förändringar som uppstår till följd av kronisk inflammation i lederna, ledinflammation som följd av hudsjukdomen psoriasis och ledinflammation i ryggraden, samt en bedömning av behov och kostnader för dessa tillstånd vid nuvarande indikationer.

Tillvägagångssätt

Strukturerad översikt, kostnadsanalys.

Insamling av primärdata

Systematisk genomgång av litteratur, inklusive databaser och genomgång av referenslistor.

Genomgångsprocedur av publikationen

Intern genomgång av projektgruppen, SBUs styrelse och SBUs expertgrupp. Ytterligare extern genomgång av experter på området.

Rapportens slutsatser

Den vetenskapliga litteraturen om nyttan av kirurgisk behandling vid reumatism visar att den vetenskapliga metodiken på området kan förbättras betydligt. Idag bedöms metoderna i stor utsträckning på basis av beprövad erfarenhet och okontrollerade studier. De metoder som fortfarande kan bedömas vara under utveckling inom reumakirurgisk verksamhet, bör tillämpas endast då det är möjligt att genomföra uppföljande och utvärderande studier. De personer som är verksamma inom området bör också ta ett ökat ansvar för kontroll över val av protesmaterial och operationsmetoder.

Behovet av kirurgisk behandling vid reumatisk sjukdom förefaller inte vara tillgodosett. Denna bedömning bygger dock på de nuvarande indikationerna, vilka har en svag vetenskaplig grund. I Sverige finns de specialkunskaper som behövs för att behandla fler patienter. De begränsande möjligheterna beror främst på resursbrist på operationsenheterna.

Alla patienter med fortskridande reumatoid artrit bör bedömas av specialist i reumatologi och vid behov även av reumakirurg för att klarlägga eventuellt behov av operation.

Kostnaderna för reumakirugi uppgår till cirka 175 miljoner kronor per år, eller 40 000 kronor per opererad patient. Kostnaderna bör ställas i relation till de insatser som annars behövs, för människor som successivt blir allt sämre och mer beroende av andra.

SBU:s slutsatser och rekommendationer

• Den vetenskapliga litteraturen kring kirurgisk behandling av reumatiska sjukdomar visar att det finns ett stort utrymme för förbättringar i utvärderingsmetodiken. Resultaten av behandlingen bedöms nu i stor utsträckning på basis av beprövad erfarenhet och okontrollerade studier. Det är angeläget att ny kirurgisk metodik för behandling av reumatisk sjukdom utvärderas i kontrollerade prövningar med långtidsuppföljningar. Detta kräver både internationell samordning och utveckling av validerade metoder för att utvärdera nyttan av behandlingen.
• De metoder som tillämpas av sjukgymnaster och arbetsterapeuter, dels i förebyggande syfte och dels vid rehabilitering efter operation, saknar också i stor utsträckning vetenskapligt underlag. Även dessa bör därför utvärderas för att det skall bli möjligt att avgöra vilka metoder som leder till bästa resultat för patienten.
• De områden som fortfarande kan bedömas vara under utveckling inom den reumakirurgiska verksamheten, exempelvis när det gäller implantat av proteser i axlar, armbågar och fotleder, bör bedrivas endast där det är möjligt att genomföra uppföljande och utvärderande studier. De som är verksamma inom området bör också ta ett ökat ansvar för kontroll över val av protesmaterial och operationsmetoder.
• Behovet av kirurgisk behandling vid reumatisk sjukdom förefaller inte vara tillgodosett. En sådan bedömning är dock baserad på de nuvarande indikationerna för kirurgi, vars resultat har en svag vetenskaplig grund. I Sverige finns specialkunskap att behandla en större andel patienter, men möjligheten begränsas främst av resursbrist på operationsenheterna.
• Alla patienter som har progredierande reumatoid artrit bör bedömas av reumatologspecialist och vid behov även av reumakirurg för klarläggande av eventuella behov av kirurgiska åtgärder.
• De totala kostnaderna för reumakirurgi i Sverige uppgår till cirka 175 miljoner kronor per år, eller till cirka 40 000 kronor per opererad patient. Dessa belopp bör ställas i relation till möjligheten för många patienter att kunna leva ett självständigt liv. Kostnaderna bör också ställas i relation till de insatser som annars behövs, för människor som successivt blir allt sämre och mer beroende av andra.